Framtiden ser ljus ut

Idag gjorde jag mig själv stolt. Sedan året jag fyllde åtta har mitt liv i stort sätt varit jobbigt. Inte hela tiden, det har liksom gått upp och ner. Men det har vart jobbigt. Allt började i princip med en magsjuka. Jag gick ner fyra kilo på en vecka och alla var oroliga för mig. När jag sedan blev frisk så började jag äta otroligt mycket. Jag åt mig proppmätt varje gång. Även om mamma sade att det inte var bra, så lyssnade jag inte. Jag bara åt och åt. När jag började spela fotboll började jag bygga väldigt mycket muskler. Speciellt över låren, magen och på armarna. Jag var ju tvungen att fungera som en mänskligsköld då jag stod i mål. Vikten ökade bara mer och mer. Och jag mådde sämre och sämre. När allt blev jobbigt i sjuan orkade jag inte ens spela fotboll längre. Allt blev för mycket. Alla pressade mig utav att veta om det. Och jag åt mer och mer. I två års tid blev jag även mobbad. Jag ville såklart inte inse det. Jag, mobbad? Aldrig i livet! Men det var när min pappa fick reda på det som jag faktiskt förstod. Jag blev mobbad. Och mitt undermedvetna sa åt mig att jag var sjuk och då stannade jag hemma. Detta lädde till betyg som nådde botten och när jag fick mina första betyg hade jag fem stycken F. Detta är inte något som jag vanligtvis berättar. Jag mådde skit. Men pappa fick mig att inse allvaret och vad som faktiskt skulle hända om jag inte förbättrade mig. 
 
I nian bestämde jag mig för att faktiskt ta tag i mitt liv. Först kom skolan. Jag jobbade igen alla rester och försökte så gott jag kunde att förbättra mina betyg. På ett år försvann alla F:en. Allt blev i princip bättre. Jag återfann kärleken för London och musiken. Allt blev nästan genast bättre. Men en sak gnagde djupt inom mig. Min vikt. Alla dessa år av ledsamhet hade gjort mig besviken på min kropp. Jag har aldrig riktigt försökt att träna mig till en hälsosam vikt. För hur mycket än alla försöker förklara för mig att jag är bra som jag är så vet jag själv att detta inte är hälsosamt. Hela det senaste halvåret har jag faktiskt tagit hand om mig själv. Jag har gått så mycket som möjligt, jag har ätit så nyttigt som möjligt och det har börjat att visa resultat. Förra veckan drog jag på mig en jacka som jag hade hela våren men som sedandess bara hängt i hallen. Den var inte längre lika tight. Den satt mycket slappare än vad den någonsin gjort och jag berättade det stolt för mamma. Hon lös upp som en sol och hon gav mig en stor kram. Idag hittade jag ett par byxor som jag inte använt på ett tag. Och vet ni vad? De satt lösare än vad de vanligtvis gör. Alltså har jag blivit smalare runt låren. Lycka!
 
Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv. Nu går livet bara uppåt. Jag är så glad. Alla promenader, allt cyklande fram och tillbaka till skolan, alla trappor i skolan har verkligen visat resultat. Jag börjar faktiskt bli smalare och mer hälsosam. Allt har hänt i en bra takt och jag vill fortsätta så här! Jag vill bli mycket mer hälsosam och faktiskt känna att jag orkar gå den där promenaden som jag i vanliga fall känner mig för lat för. Jag vill att mamma och pappa ska vara lite extra stolta över mig. Det spelar ingen roll hur mycket de säger att de älskar mig, de vill att jag skall må bra. Och det kommer jag göra om fortsätter så här. På hela oktober skall jag inte äta någon skräpmat. Just nu ingår cola, snacks och godis inte i den kategorin. Det är till exempel McDonalds, pizza och dylikt som jag inte får stoppa i mig. Nästa månad kanske jag kan stryka snacksen? Vi får se. 
 
Det blev ett fruktansvärt långt inlägg men jag kände att jag verkligen behövde få skriva av mig detta. Och nu vill jag inte höra "du är fin som du är" "du behöver inte alls gå ner i vikt". Nu vill jag det här. Och jag skall klara av det!


hannis

så jävla bra är du! massor av kramar och pussar.

Svar: Tack, älskling. Puss och kram!
Louise Burgos

2013-10-03 // 21:49:12

Sjukt bra Lollo!! Fortsätt kämpa! Puss gummmmsan <3

2013-10-03 // 22:35:14
ela

Gud vad mycket jag känner att jag har missat... Visste ingenting av det här. Vi får ta och träffas snart det var hur länge sen som helst! saknar dig kramis

2013-10-04 // 18:57:34
anonym

är så stolt över dig, fisken också ;)

2013-10-07 // 19:37:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback