Känner mig så jävla elak. Känner mig helt jävla tom. Mina känder svider på grund av allt salt från mina tårar. Jag orkar inget. Det är jobbigt. För jobbigt. Adidas är borta. Det är tomt hemma. För tomt. Gömde mina tårar i Messis päls. Älskade Adidas. Han är helt borta. Inget kvar. Liggandes i en skokartong. In virad i en handduk. Med två leksaker. Känns fruktansvärt. Vet inte vad jag skall göra nu. Han är borta. Kommer aldrig mera tillbaks. Mina ögon är svullna. Näsan är alldeles snuvig. Orkar inte. Adidas har vart hela min värld i tre år. TRE ÅR. Det är en så jävla lång tid men inte lång tid nog för att ha ett liv att leva. Han var inte tillräckligt gammal. Tre ynka år. Så jävla liten. Trodde att han alltid skulle finnas kvar. Jag saknar honom. Jag saknar honom enormt mycket. Men han fick det bättre så här. Det blev bäst så för alla. Mamma får slippa bryta ihop varje gång något är nedkissat, jag slipper oroa mig för att jag har råkat lämna dörren öppen när det låg en tröja framme. Messi kan vara inne i våra sovrum hur mycket han vill.

 

Men vi alla kommer sakna honom, det är inget som jag kan förneka. Om Messi blir allt för ledsen så kommer vi att skaffa en ny katt. Men vi vet inte ännu. Det kan bli som tröst för oss också. Men inget kommer få honom tillbaka. Det jag är glad över är att vi alla fick vårt eget avslut. Att klappa sin döda katt må ha vart det värsta jag vart med om. Att se honom ligga på en bänk, helt lealös. Så hemskt. Men han får det bra nu bredvid mormors två bortgågna katter, i hennes trädgård. Min lilla älskling.