Hej.

Jag har inte skrivit här sedan juli förra året. Om jag skall vara helt ärligt så var förra året otroligt jobbigt för mig. Jag började gå i samtal, hade ångest, panikattacker och mådde allmänt dåligt. Hela sommaren åkte jag fram och tillbaka till läkarna som tog blodprov på blodprov då jag hade fruktansvärd magvärk. Dom trodde att det var IBS, glutenallergi och att jag var mjölkproteinallergiker istället för bara laktosintolerant. Men provsvaren kom tillbaka negativa. Ingenting hände och de gjorde inga vidare undersökningar, för det fanns ju inga fel. Men ändå mådde jag som jag mådde. Tillslut satte jag ner foten och bad min mamma följa med mig. Då fick vi svaret. Jag var deprimerad. Det var något som jag aldrig trodde att jag skulle bli... Jag som var så glad, njöt av sommarlovet och som precis hade börjat tvåan. Men alla tecken fanns där, bara att ingen hade letat efter dem. Mina föräldrar blev ledsna, ingen vill väl att ens barn ska vara deprimerad? Jag valde att hålla det hemligt för att jag inte ville att någon skulle tycka synd om mig. Det vill jag fortfarande inte.

 

Så jag började äta tabletter och min läkare tyckte att jag skulle börja gymma. Det gymmet jag blev hänvisad till var inget för mig så jag och mamma gjorde det hemma istället, olika övningar, långa promenader och dylikt. Jag höll inte hemligt att jag gick på tabletter, sov jag över hos någon var det lite svårt att dölja. Frågade någon så svarade jag uppriktigt och berättade att depression var orsaken. Jag valde att inte berätta för min familj. Jag fick aldrig rätt tillfälle till det och som sagt, jag ville inte att de skulle tycka synd om mig. Det vill jag fortfarande inte. Min mamma och pappa har hjälpt mig, och inte visat att de tycker synd om mig. Inte daltat med mig om jag skall beskriva det så. Ett exempel var att jag fick en panikattack när mamma och hennes kille var hemma. Jag städade mitt rum och fick panik, från ingenstans. Efter mycket om och men så fick vi ringt pappa och dom lyckades lugna ner mig. Utan att dalta. De sa åt mig vad jag kunde göra istället, vilket jag har uppskattat. 

 

Jag har gått upp mer i vikt, vilket kan vara en bieffekt. Och det har jag, vilket jag står för. Det suger, men så är det. Jag har aldrig skämts för hur jag mår. Aldrig. Jag har bara tyckt att det har varit jobbigt. Speciellt i skolan. Att vakna utan lust att ens lämna sängen, med sprängande huvudvärk och ändå försöka klara mig i skolan? Det har varit skit. Min mentor har dock sagt att jag har varit otroligt duktig i skolan för att ha mått så som jag har gjort. De orden värmde. Jag har varit duktigt. Att lärarna har vetat om har varit skönt. De har förstått varför jag inte alltid sitta kvar under en hel lektion, varför jag har försvunnit bort i tankarna. Bara genom att de har vetat har varit ett stöd för mig. Det löser sig. När vi hade temavecka förra veckan med inriktining psykisk ohälsa så insåg jag någonting. Jag kanske inte är ensam i min klass? Jag är definitivt inte ensam i skolan. Nu väljer jag att berätta för att någon annan kanske sitter och trycker bort sina känslor. Om du vill så finns jag här. Det suger att må dåligt psykist, för det är inte yttligt. Ett exempel som vår föreläsare tog upp var att en bruten själv är minst lika mycket betydelsefull som ett brutet ben. Det fick mig att reagera. För det är sant. 

 

Jag mår fortfarande inte bra. Jag jobbar på det varje dag. Ibland så vill jag fortfarande inte lämna min säng, men jag kan ändå ta mig upp. Jag kan fortfarande få en panikattack men jag har lärt mig att hantera dem lättare. Jag får fortfarande migrän på grund av att jag grubblar alldeles för mycket. Något jag har lärt mig är att inte överanalysera allt. Att kunna ta ett kliv bakåt och se på situation från ett annat perspektiv. Mina kompisar bryr sig, även om jag tror att de inte gör det. Varför skulle de annars höra av sig och fråga hur jag mår? Sådana saker hade jag väldiga problem med förra året till exempel. Men på bara ett år har jag blivit en helt annan person, en glad person. Inte gladast, men gladare. Psykisk ohälsa finns överallt, hur mycket det än suger.