Ibland måste man säga hejdå, även om man inte vill

Jag har gråtit så. Låtit tårarna rulla nerför mina kinder. Så fort jag kom hem från skolan slängde jag mig i soffan, med datorn i knät och en godispåse bredvid mig. Det var alltså dags, dags för mig att säga hejdå. Säga hejdå till någon som jag tyckt om i flera år. Finn Hudson aka Cory Monteith. Jag har inte direkt skrivit om det på bloggen. Dagen han dog åkte jag hem från Dalarna tilsammans med Hannah och hennes familj. Jag kunde inte direkt sitta och gråta hela vägen hem. Jag höll det på insidan. Men jag grät hela natten. Det var extremt jobbigt för mig. Även om många tycker att det var hans fel att han dog så bryr jag mig inte. Precis som "Kurt" säger i Glee: "det spelar ingen roll hur han dog, det viktigtaste är det liv som han levt". Det är det som är viktigast för mig. Alla glada minnen som jag har fått från honom. Jag tror till och med att Hannah var ledsen för min skull den där dagen. 
 
Och idag fick jag säga hejdå till honom på riktigt. Det känns så overkligt. Han skall inte vara död, inte ännu. Och att se allas tårar i serien fick mig att börja gråta. Redan under första scenen så kom tårarna. Vi övervägde att se det i skolan men vi ville inte riskera att sitta gråta mitt i skolan. Nej. Så jag satt hemma, i min ensamhet och grät. Och grät. Och grät. Och grät. För det är jobbigt. Han hade utvecklats till att bli min idol. Visst, jag kan inte säga att jag vet allt om honom. Men jag visste tillräckligt. Tillräckligt för att jag skulle börja gråta på grund av hans bortgång. Och det är jobbigt. Precis som det har vart lika jobbigt för andra när deras idoler har dött. 
 
R.I.P. Cory Monteith 1982-2013
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback