Förlåt mitt språk men jävlar vad glad och ledsen jag är på samma gång! Idag gick jag alltså ut grundskolan. Nu väntar något helt annat. Allt det som jag kallar min vardag är helt plötsligt borta. Vad händer nu? Kommer jag fortfarande träffa alla i klassen? Var det sista gången jag såg de idag? Man vet inte alls! Men jag är alltså klar. Nu är mina betyg iväg skickade till gymnasiet. Det finns typ ingen återvändo. 

 

Idag blev det en liten annorlunda skolavslutning på grund av regnet. Vår mentor - som vart föräldraledig i ett år - hade med sig sin son som var hur gullig som helst! Vi fick massor med grejer utav vår svenska lärare. Och jag har haft det svin bra. Min bästa vän blev även årets kompis och det var hon så jäkla värd! Fan, vad jag älskar henne! Och att se mammas tårar för att hon var så stolt fick nästan mig att börja gråta. Och att få höra min pappa säga att han är så jävla stolt över mig bara värmer hela hjärtat. Jag är så glad!

 

Men nu när jag låg här i min säng och tänkte så kom tårarna. Skolan som både min morfar och min morfars mor gått i skall jag nu sluta i. Skolan som har vart "min" i tio år. Vart har all tid tagit vägen? Är det verkligen så länge sedan? För jag förstår det inte själv. Jag vill bara gråta i flera veckor för att jag kommer att gråta i flera veckor. Jag längtar redan nu till återträffen. Fan vad jag älskar min klass. Men vi är inte längre 9B som alla lärare spyr galla på för att vi är så förbaskat jobbiga. Nej, vi är inte en klass längre. Men jag kommer alltid att komma ihåg. För sådana underbara människor kan man bara inte glömma bort.